SFSA söker Socialarbetare!

Under hösten har SFSA påbörjat ett mer konkret arbete med papperslösas rättigheter i förhållande till socialtjänsten. Samarbetet med Ingen människa är illegal är igång och material rörande papperslösas rättigheter och socialtjänstens skyldigheter kommer inom kort att distribueras. Det enda som saknas är socialarbetare runtom i landet som genom sitt arbete på socialtjänsten mött papperslösa, eller som har en vilja att göra det!

Sprid gärna denna annons och som sagt; kontakta sfsa.papperslosa@gmail.com!

SFSA på Krokstrandsfestivalen

Vi har blivit inbjudna att hålla ett föredrag om arbetsplatsorganisering och motstånd under årets upplaga av Krokstrandsfestivalen som går av stapeln 28-30 juli i Krokstrand, 25 km öster om Strömstad.

Med utgångspunkt i våra egna erfarenheter som socionomstudenter och socialarbetare kommer vi att föra ett samtal kring organisering på arbetsplatsen. Vi kommer att hålla i ett samtal om möjligheter och hinder för arbetskamrater att organisera sig på arbetsplatsen för att driva frågor kring arbetsmiljö, löner och rätten att organisera sig fackligt. I ett allt mer individualiserat samhälle tycker vi att det är särskilt viktigt att dessa frågor kan drivas gemensamt av ett arbetskollektiv. Rätten till en trygg anställning, en god arbetsmiljö och rättvis lönesättning är beroende av hur starka eller svaga vi som anställda är tillsammans.

Vårt mål med workshopen är att skapa diskussion bland deltagarna. Hur ser det ut på din arbetsplats? Vilka erfarenheter kan du dela med dig av?

Föredraget kommer att hållas den 30 juli kl 16.30
För mer info: http://www.krokstrandsfestivalen.se/

Hoppas vi ses i sommar!

Nytt nätverk bildat!

Helgen 1-3 april träffades tre grupper från Stockholm, Malmö och Göteborg för att skapa ett nationellt nätverk för socialarbetare och studerande som vill kämpa för en förändring av hur det sociala arbetet ser ut idag.

På var sitt håll har en massa spännande och bra saker hänt under två års tid. Vi som socialarbetare har nu gått ihop och påbörjat ett samarbete. Det har varit en väldigt inspirerande helg där vi bytt erfarenheter och kunskap, lärt känna varandra och planerat framtida gemensamma aktioner, kampanjer och utåtriktat material. Vi kommer fortsätta att träffas och planerar ett nytt stort möte till hösten. Vi vill växa som nätverk och söker kontakt med socialarbetare och studenter på andra orter.

Utrymmet för kritik och förändring finns varken inom utbildningen, politiken eller på våra arbetsplatser. Socialarbetare möter dagligen de människor som på olika sätt drabbas av samhälleliga orättvisor och förväntas att lösa dessa på ett individplan och tvingas många gånger fungera som stötdämpare för att minska de reella konflikterna som finns. Genom detta upprätthåller vi de rådande strukturer som finns utan att kunna påverka de faktiska problemen. Ett uppdrag som är omöjligt när vi ser dem vi möter i arbetet som våra uppdragsgivare.

Vi upplever att socialarbetare ofta är tysta i samhällsdebatten. Det finns ett utrymme och behov av att agera, göra sig hörda och problematisera det sociala arbetets osynliggjorda konflikter – vi tänker ta det!

/SFSA- Socialarbetare För Social Aktion Göteborg, Bryta tystnaden – Det sociala arbetet kan vara annorlunda Malmö, Stockholms Syndikalistiska Socialarbetare.

Stormöte!

SFSA bjuder in till stormöte och samtal om hur socionomer ska bli kritiskt tänkande praktiker!

Vi i nätverket Socialarbetare För Social Aktion (SFSA) bjuder dig till ett samtal/stormöte med anledning av den debatt som skapats i efterdyningarna av artikeln ”Dags för socialarbetare att ta ton i samhällsdebatten”, skriven av Jörgen Lundälv, Ylva Donning och Per Olof Larsson (se länkar nedan). Samtalet kommer att kretsa kring möjligheter att skapa kritiskt tänkande hos socionomstudenter och yrkesverksamma men även kring hur vi ska skapa redskap för aktion och handling. Med samtalet önskar vi lyfta denna debatt dels för att vi vill ge möjlighet till övriga studenter och lärare att göra sina röster hörda, dels för att vi vill skapa ett gemensamt forum för denna viktiga diskussion.

SFSA önskar att till detta samtal bjuda in både lärare och studenter vid institutionen för socialt arbete samt yrkesverksamma inom området. Vi har planerat för detta samtal att äga rum i Kafé Haga den 14e april kl 16.00.

Kom väldigt gärna med dina tankar om vad som krävs av skolan, lärare och studenter för att det i framtiden ska finnas yrkesverksamma socialarbetare som högt och tydligt talar om vad de möter i sina jobb.

Läs debattartiklarna i Dagens Arena och Ystads Allehanda

Rätten till Asyl!

Den 20 mars genomfördes landsomfattande manifestationer under parollen; “Bekämpa de som tvingar människor på flykt, inte de som flyr“. Syftet var att uppmärksamma årsdagen av USA:s invasion av Irak samt att belysa orsaker till varför så många människor dagligen tvingas fly från krig, svält, förföljelse och terror.

Manifestationerna var en protest mot svenska massutvisningar, Fort Europa och Frontex gränspatruller och i Göteborg samlades dryga 500 personer!

SFSA var givetvis på plats med både talare och banderoll: Stäng förvaren, öppna gränserna!

Nu när ett första steg för att bygga en ny mass-asylrörelse har tagits för asylrättens återinförande krävs det att vi upprepar det som skedde år 2005. Flyktingamnestirörelsen lyckades då få till 16 000 uppehållstillstånd, vi kan ännu bättre! Nu måste alla  mobilisera och kräva:

- Stoppa massutvisningarna!

- Flyktingamnesti åt asylsökande och gömda!

- Frige alla flyktingar som sitter inlåsta i förvaren!

- USA ut ur Irak, Sverige ut ur Afghanistan – För fred och rättvisa

SFSA:s tal som framfördes av en medlem på protestdagen inför hundratals människor;

Idag på 8 årsdagen av den USA ledda nykoloniala invasionen av Irak skulle jag kunna stå här med er och berätta om allt det mänskliga lidande som bland annat drabbat det afghanska och irakiska folket som en konsekvens av The War on Terror! Vi skulle även kunna prata om att ungefär 90 procent av de miljontals människor som blivit avrättade, skjutna, sönderslitna, ihjälbombade och torterade till döds av USA och dess allierade, dit vi nu även kan räkna Sverige, är civila! Om hur åtskilliga fler miljoner har drivits på flykt. Och att tillvaron för miljontals människor präglas av brist på fungerande infrastruktur, av död, hot om våld, våld och en ständigt närvarande oro för liv och hälsa både för sin egen och för sina nära och käras del! Om tortyr, summariska avrättningar, fängslande av människor under vidriga förhållanden på obestämd tid och utan att de formellt anklagas för något, utan rätt till försvar!

Jag skulle vidare kunna berätta för er om, att för de liberala politikerna som styr länderna i västvärlden är demokrati eller diktatur, frihet eller förtryck, terror eller anti-terror inte en fråga om politiska principer. Ett land kan lika gärna vara en blodig diktatur som en liberal demokrati. Lika gärna ett radikalt islamistiskt förtryckarstyre som ett sekulärt parlamentariskt. Det viktiga är att det passar deras strategiska intressen. Jag skulle också kunna prata länge om hur vårt välstånd är byggt på övergrepp och exploatering hur migration hör ihop med frågor som ekonomisk globalisering, miljöförstöring och västvärldens vapenexport till krigshärdar. Och om den statliga och överstatliga rasism som ligger till grund för den människofientliga flyktingpolitik som gör det ok att skicka tillbaks människor som flytt från områden i Irak och Afghanistan som av FN:s flyktingorgan, UNHCR. Anses vara så farligt och ingen bör tvångsutvisas dit. Dit Migrationsverket avråder sin personal att resa och UD avråder alla som inte måste, att åka dit! Jag skulle kunna berätta för er om detta, men det tänker jag inte. För allt detta vet vi redan!

Istället tänkte vi i SFSA ta det här tillfället att hylla alla som med solidariteten som vapen år ut och år in oförtrutet arbetar med att försöka förändra förutsättningarna för sina medmänniskor och indirekt för sig själva. Inte för att vara snälla utan för att man inser att alla människor oansett var man råkar vara född ska ha rätt till att röra sig fritt och nationalstaten bara är en politisk/ ekonomisk konstruktion skapad av överklassen för att kontrollera oss. Vi vill passa på att hylla alla som gör detta arbete inte av vänlighet eller välvilja utan för att man har kommit till den insikten att alla oansett födelseort borde åtnjuta samma sociala, politiska och ekonomiska rättigheter! Vi vill passa på att hylla alla som inte bara vill göra flykting politiken lite humanare, utan vill avskaffa den helt och kämpa för en jämlik, solidarisk värld utan gränser!

Som socialarbetare och myndighetspersoner anser vi att det är vår skyldighet att bekämpa det statlig och överstatliga rasistiska systemet som regelbundet skickar människor tillbaks till en i bästa fall osäker framtid, i värsta fall en säker död. I slutändan är det varje enskild politiker och tjänsteman och som är ansvarig för de beslut de fattar och genomför, politiker, migrationsverkets handläggare och polisen. Istället för att de som är ansvariga för besluten och genomförandet av tvångsdeportationerna ställs till svars för sina brott mot de mänskliga rättigheterna, är vi nu 14 aktivister som står åtalade misstänkta för ohörsamhet mot ordningsmakten ett brott vi ska ha gjort oss skyldiga till genom att vi försökt förhindrat en människorättsvidrig tvångsdeportation av Irakier genom att blockera förvaret i Kållered!

Vi i SFSA skäms över att leva i ett land där människovärde är ett minne blott och solidaritet med andra människor är att betrakta som ett brott! Vi kräver att alla tvångsdeportationer stoppas omedelbart!

Visa din solidaritet med de som tvingas fly från, eller fortfarande kämpar i Tunisien, Egypten, Syrien, Jemen, Gaza, Västbanken, Libyen, Afghanistan och Irak och på så många andra ställen. Det de gör idag för att minska ofrihet, kolonialt beroende, rasism, hyckleri, korruption, arbetslöshet, fattigdom och våld i sina egna länder, kan bara ha positiv inverkan på vår kamp mot hyckleri, rasism skendemokrati, övervakning, fattigdom, arbetslöshet, korruption och våld här!

Vi kommer att fortsätta kämpa för en värld utan gränser där alla människor oavsett födelseplats kan röra sig fritt och åtnjuter samma sociala, politiska och ekonomiska rättigheter.  Länge leve ohörsamheten, kampen fortsätter!

Tack till Salka Sandén och Mats Runvall för ”lånen”.

Artikel om manifestationen hittar du här

Vi ses!

Sfsa på Vulgo!

I kväll 12 feb kl 17.00 i Viktorahuset kommer SFSA och en mängd politiska organisationer/nätverk och liknande presentera sig samt delta i ett panelsamtal om kollektiv kamp!

Kom och lyssna, peppa och förändra framtiden!

Efter panelsamtalet förtsätter festen i Vulgos fina lokaler på Nordhemsgatan 49.

Panelsamtalet om papperslösas rättigheter

I Sverige så finns det uppskattningsvis mellan 10 000 och 50 000 människor som är papperslösa. Men det är svårt att säga någon exakt siffra då det finns lite data och ett stort mörkertal. Det man vet är att de tillhör samhällets svagaste och mest utsatta grupp som inte fångas upp av myndigheternas sociala skyddsnät. Vi tycker oss se att det finns en ansvarslöshet hos myndigheter och en ovilja att erkänna dessa människors rättigheter. En motvillighet som vi tror bottnar i en för stark tilltro till systemet, där det glöms bort hur det är politik och ekonomiska drivkrafter som styr utvecklingen. Snarare än en omsorg om den lilla människan som systemet egentligen är till för att hjälpa.

Vi tror att den oklara situationen beror på osäkerhet och otydliga riktlinjer hos myndigheter om hur frågor om papperslösas situation ska hanteras. Där olika socialkontor och kommuner tycks ha olika direktiv. Detta skapar inte bara en stor godtycklighet utan innebär även en rättsosäkerhet enligt oss.

I Social Rapport 2009 beskrivs fall där papperslösa personer sökt bidrag och fått avslag med motiveringen att behoven kan tillgodoses på annat sätt, det vill säga i hemlandet. Vi tycker att det är absurt när SoL som är en ramlag tillämpas på detta sätt och att det är oroväckande att det inte har blivit någon större debatt om detta.

Även under socionomutbildningen osynliggörs papperslösas situation. Med tanke på dagens politiska läge är det något vi ställer oss kritiska till, då papperslösa personer i behov av stöd tyvärr inte kan väntas vare sig försvinna eller minska i det närmaste.

På grund av detta anordnade vi i början av december ett panelsamtal i Göteborg om papperslösa människors rättigheter i förhållande till myndigheter och vård. Ett sextiotal personer var på plats och i panelen satt Helena Holgersson, doktorand i sociologi vid Göteborgs universitet. Maria Guzman, jurist på Röda Korset. Nadja Barentin, sjuksköterska på Mobila Teamet och Rosengrenska stiftelsen. Cecilia Carlsdotter, diakon Hammarkullens Kyrka. Anneli Nilsson, miljöpartist och ledamot i Kommunfullmäktige. Och Trifa Shakely, socionom, asylrättsaktivist och initiativtagare till kampanjen Ain´t I a woman.

En stor del av tiden ägnades åt en diskussion om vilket lagrum socialtjänsten har att röra sig inom och vilket utrymme det finns att förändra något från insidan av systemet. Det finns en konflikt i och med att lagarna är nationella och gäller för svenska medborgare, samtidigt som Socialtjänstlagen gäller för alla människor utan att säga något om medborgarskap. I enlighet med SoL kan man alltså bevilja bistånd till papperslösa, men frågan är vad som händer med den socialarbetare som väljer att driva fallet. Enligt Maria Guzman skulle SoL behöva testas genom att drivas upp till Europadomstolen för att få domstolspraxis och större klarhet i frågan.

Ett stort problem angående papperslösas rättigheter är okunskapen kring frågan. Både hos folk i allmänhet, politiker och på socialkontoren. Trifa Shakley ställde sig kritisk till utbildningen och menade att den bär en del av skulden till varför det finns så mycket okunskap bland socialarbetare.

– Det blundas för problemen, dessa frågor tas upp i korta valbara kurser, annars är det tyst. Jag föreläser på terminen efter c-uppsatsen nu, där folk som snart är färdigutbildade inte har en aning om hur asylprocessen ser ut. Studenterna har rätt att ställa krav på sin utbildning och borde göra det, tyckte hon.

En annan svårighet är att många som arbetar på socialkontoren tror att de har anmälningsplikt och flera av de närvarande kunde ge exempel på fall där socialtjänsten ringt till polisen och anmält.

–      Tjänstefel! utbrast Maria Guzman. Anställda har ingen skyldighet att ringa och underrätta. Ringer migrationsverket och undrar något ska det göras en menprövning som ytterst handlar om terrorism och rikets säkerhet innan det lämnas ut några uppgifter, slog hon fast. En diskussion uppstod om olika lagrum som mynnade ut i skillnaderna  mellan förordning och lag. Trots att Utlänningsförordningen innehåller en paragraf om anmälningsplikt går SoL och sekretesslagen före då de är lagar och lag går före förordning. Maria Guzman poängterade också att det inte heller i Utlänningslagen finns någon skyldighet att anmäla.

Vad gäller politikernas ansvar ställde sig Trifa Shakely kritisk till deras vilja att sätta sig in i frågan. Helena Holgersson menade att ledande politiker är rädda att skapa ett dubbelt system med olika rättigheter för de som har det sämre, så istället görs det ingenting. Maria Guzman framhöll att det redan existerar parallella system, men probemet är att vi väljer att inte se dem. Som exempel berättade Annelie Nilsson om en motion för papperslösa kvinnors rätt till kvinnojourerna i Göteborg, där en av Stadsdelsnämnderna avstyrkt med motiveringen att man inte kan budgetera efter ”ej existerande personer”.  Detta måste även ses utifrån ett maktperspektiv. Kvinnor utan familj tillhör den understa gruppen som har svårast att komma in i asylprocessen och lättast har heterosexuella män det, sa Trifa Shakely.

Samtalet handlade också om ansvarsförskjutningen från socialtjänst till frivilligorganisationer. Detta gör det lätt att glömma vem som egentligen har ansvaret. På till exempel kvinnojourer händer det att man plåstrar om symtomen genom att de anställda tar hem och hjälper de kvinnor som inte har rätt till skydd, istället för att ta fighten. Socialtjänsten borde skapa tryck uppåt istället för att via genvägar avpolitisera frågan, sa Trifa Shakeley. Maria Guzman höll med om problematiken med att ingen har ett uttalat ansvar, samtidigt som hon konstaterade utvecklingen också kan ses som positiv av vissa då hela samhället tvingas hjälpa till. Men Cecilia Carlsdotter poängterade att det inte bara är bekvämt att skjutsa över jobbet på frivilligorganisationer. Sverige har fått kritik från bland annat UNHCR på grund av sitt bristande ansvar i förhållande till de männskliga rättigheterna.

Helena Holgersson konstaterade att det hittills bland socialarbetare saknats liknande uppslutning som den inom sjukvården. Enligt Nadja Barentin krävs just organisering och ett medvetandegörande för att kunna hjälpa papperslösa personer att få sina rättigheter tillgodosedda. Socialarbetare måste se längre än till de praktiska hinder som finns till exempel inom administrativa system. Nadja Barentin berättade om att man kringgår den administrativa problematiken med de fyra sista siffrorna på vissa sjukhus genom att registrera patienterna som ”ID ej fastställd”. Och Maria Guzman och Trifa Shakley berättade att det är lätt för skatteverket att ordna så att man kan betala in skatt trots att de fyra sista siffrorna i personnumret saknas. Trifa Shakely sa sig ha väntat på att socialarbetarna ska komma igång och från publiken hördes:

– Kan sjukvården, kan vi!

De som inte ges utrymme finns inte!

Socialarbetare för social aktion (SFSA) är ett nätverk bestående av yrkesaktiva och studenter och utifrån våra erfarenheter vill vi ge en replik på debattartikeln ”Dags för socialarbetare att ta ton i samhällsdebatten”. Vi håller med författarna om att socialarbetarkåren måste ta större plats i samhällsdebatten, men vi ser också att det finns tydliga faktorer som hindrar detta.

Som socionomstudent får man tidigt lära att inte ifrågasätta. Under utbildningen lär vi oss hur sociala problem uppstår och hur de åtgärdas, men detta utan något maktperspektiv. Det finns ingen kultur av att diskutera rådande perspektiv, det gäller snarare att hålla sig inom ramen för den förståelse som uttrycks av föreläsare. Detta trots att utbildningen av universitetet presenteras som en övning i kritiskt tänkande och reflektion.

Vi är nog alla överens om att grunden till att bli en kritiskt tänkande yrkesarbetande läggs under utbildningstiden, och det är därför skrämmande hur lågt diskussionsklimatet vid universitetet är. Till skillnad från debattartikelförfattarna tycker inte SFSA att det är konstigt att den svenska socialarbetarkåren är tysta. Vi har alla skolats in i en tradition av tystnad och denna upprätthålls efter utbildningen av arbetsgivare och politiker.

Våra personliga erfarenheter som nätverk och studenter är att engagemang och kritiskt tänkande bemöts med motstånd från Universitetets sida. Under de två år som SFSA varit verksamma i Göteborg har skolans ledning inte velat föra en dialog eller samarbeta, då de menar att de redan samarbetar med studenter via kåren. Göteborgs universitet har heller inte givit SFSA möjlighet att boka lokaler inför de panelsamtal rörande aktuella sociala problem som arrangerats av nätverket och affischer inför dessa arrangemang har tagits ner.

Att ett nätverk som vill ifrågasätta, förändra och förbättra dialog och utförande i det sociala arbetets fält inte ses som en tillgång på ett universitet som säger sig vilja främja utveckling och folkbildning är minst sagt förvånande. Vi ser detta agerande från skolans sida som en del av det större system som universitetet utgör, där demokrati och delaktighet inte är några ledord för verksamhet (vilket framkommer tydligt med mängder av exempel i Arbetsmiljöbarometern från 2008).

Som socialarbetare kommer man att utföra praktiskt socialt arbete, och möta en verklighet som är allt annat än enkel. Snarare är det en verklighet med många dilemman och i vilken man som socionom oftast är försatt i en situation utan tid, resurser eller makt nog att hjälpa på det sätt man skulle vilja. Dessa arbetsvillkor är ett effektivt sätt att tysta socialarbetare som annars skulle kunna ha en betydande position i samhällsdebatten.

Utifrån detta finner vi det magstarkt att som universitetslärare efterfråga kritiskt tänkande socialarbetare som gör sina röster hörda. Skapa bättre förutsättningar för socialarbetare att redan under utbildning utöva sitt kritiska tänkande, och fördela samhällets resurser så att deras röster inte tystas av arbetslivets hårda villkor.

Socialarbetare för social aktion, Göteborg.

- – -

Donning, Lundälv och Larsson svarar på vår debattartikel:

Till viss del stämmer det att Nätverket socialarbetare för social aktion har haft det svårt att få gehör för sina önskemål om att få en mötesplats inom ramen för Göteborgs universitet. Nätverket är fortfarande litet men viktigt. Vi hoppas få höra mer av er i samhällsdebatten. Problemet är att flertalet socialarbetare och socionomstudenter inte orkar eller vill låta sina röster bli hörda. Naturligtvis är det socionomutbildningens uppgift att lära ut ett kritiskt förhållningssätt till kunskapen om socialt arbete. Samtidigt som det är den enskilde studentens uppgift att handla och agera kritiskt till kunskapen. Det kan inte vara utbildningens fel att den stora massan av socionomstudenter väljer bort moment som ligger utanför kursplanernas lärandemål eller på en icke schemalagd tid. Samtal med till exempel inbjudna brukare, samhällsdebattörer väljs bort. Skriva debattartiklar är roligt om de examineras annars är det onödigt. Förbluffande ofta får vi läsa i kursvärderingar att moment som handlar om professionell och personlig utveckling är besvärliga bland annat för att man måste tänka och reflektera själv. Till en viss del kan nog denna inställning förklara tystanden som råder bland socialarbetarna. För det är jobbigt att ta ställning – det gör ont när knoppar brister eller hur det är…

Ylva Donning, Jörgen Lundälv, Per-Olof Larsson
Universitetslärare i socialt arbete, Institutionen för socialt arbete, Göteborgs universitet

- – -

Och som svar skrev vi:

Donning, Larsson och Lundälv efterfrågar i sin ursprungliga artikel socialarbetare som syns och hörs i samhällsdebatten. Vi svarade med att påpeka Göteborgs Universitets roll i att skapa förutsättningar för detta. Vi tycker att Universitet har en betydande roll och att utbildningens lärare, kultur och kursplaner lägger grunden för en socialarbetares möjlighet att tänka kritiskt. Författarna av artikeln verkar helt klart inte dela denna syn och inte heller se universitets ansvar i detta. Om målet är att socialarbetare ska kunna synas, höras och tänka kritiskt, ser vi att man i utbildningen måste ha detta som självklar del i all undervisning. För att uppnå intresse krävs att dessa kritiska perspektiv på allvar integreras i alla kursplaner.
Universitetslärarna menar att socionomstudenterna är ointresserade av kritiskt tänkande, debatter och personlig och professionell utveckling. Vi ser det som självklart att detta beror på en oförmåga hos Göteborgs Universitets lärare att göra dessa delar av utbildningen intressanta.

Donning, Larsson och Lundälv skriver även att engagemang och kritiskt tänkande ska ske på fritiden… Vi tycker att detta är häpnadsväckande, att det tyder på en mycket bristfällig insyn i studenternas livsvillkor. Många studenter jobbar extra, har familj och bor långt bort från universitetet. Trots detta är många socionomstudenter aktiva i olika organisationer på just sin fritid. Vi undrar vad ni lärare på Institutionen för socialt arbete gör på er fritid? Ni om några, borde också känna till socialarbetares höga arbetsbelastning och krävande arbetesvillkor. Att säga att socialarbetare ska ta mer plats i samhällsdebatten utan att se deras tystnad ur ett strukturellt maktkritiskt perspektiv tycker vi är förvånande. Att lärare vid institutionen för socialt arbete förlägger orsaken till stora strukturella problem hos enskilda individers ointresse är mycket oroande!

Vi håller med om att många studenter på socionomstudierna är tysta, men ni som planerar och utför undervisningen är dem som kan och ska ändra på detta. Som människa präglas man av den kultur man vistas i. Detta gäller både på utbildning och i arbetslivet. Och om studenterna nu är så ointresserade, fråga er vad det kan bero på.
Vår erfarenhet är att studenter som är engagerade både oorganiserat på seminarier, föreläsningar, och organiserat i nätverk som SFSA, inte direkt uppskattas för det arbete dom lägger ner. Det om något kan verkligen leda till ointresse och brist på engagemang.
Vi vill slutligen påpeka att arbetsmiljöbarometern (2008) med all tydlighet visar att anställda inom universitetet inte vinner något på att tänka och yttra sig kritiskt. Det var det där med kulturen man omges av…

SFSA – Socialarbetare för social aktion