Socialarbetare för social aktion (SFSA) är ett nätverk bestående av yrkesaktiva och studenter och utifrån våra erfarenheter vill vi ge en replik på debattartikeln ”Dags för socialarbetare att ta ton i samhällsdebatten”. Vi håller med författarna om att socialarbetarkåren måste ta större plats i samhällsdebatten, men vi ser också att det finns tydliga faktorer som hindrar detta.
Som socionomstudent får man tidigt lära att inte ifrågasätta. Under utbildningen lär vi oss hur sociala problem uppstår och hur de åtgärdas, men detta utan något maktperspektiv. Det finns ingen kultur av att diskutera rådande perspektiv, det gäller snarare att hålla sig inom ramen för den förståelse som uttrycks av föreläsare. Detta trots att utbildningen av universitetet presenteras som en övning i kritiskt tänkande och reflektion.
Vi är nog alla överens om att grunden till att bli en kritiskt tänkande yrkesarbetande läggs under utbildningstiden, och det är därför skrämmande hur lågt diskussionsklimatet vid universitetet är. Till skillnad från debattartikelförfattarna tycker inte SFSA att det är konstigt att den svenska socialarbetarkåren är tysta. Vi har alla skolats in i en tradition av tystnad och denna upprätthålls efter utbildningen av arbetsgivare och politiker.
Våra personliga erfarenheter som nätverk och studenter är att engagemang och kritiskt tänkande bemöts med motstånd från Universitetets sida. Under de två år som SFSA varit verksamma i Göteborg har skolans ledning inte velat föra en dialog eller samarbeta, då de menar att de redan samarbetar med studenter via kåren. Göteborgs universitet har heller inte givit SFSA möjlighet att boka lokaler inför de panelsamtal rörande aktuella sociala problem som arrangerats av nätverket och affischer inför dessa arrangemang har tagits ner.
Att ett nätverk som vill ifrågasätta, förändra och förbättra dialog och utförande i det sociala arbetets fält inte ses som en tillgång på ett universitet som säger sig vilja främja utveckling och folkbildning är minst sagt förvånande. Vi ser detta agerande från skolans sida som en del av det större system som universitetet utgör, där demokrati och delaktighet inte är några ledord för verksamhet (vilket framkommer tydligt med mängder av exempel i Arbetsmiljöbarometern från 2008).
Som socialarbetare kommer man att utföra praktiskt socialt arbete, och möta en verklighet som är allt annat än enkel. Snarare är det en verklighet med många dilemman och i vilken man som socionom oftast är försatt i en situation utan tid, resurser eller makt nog att hjälpa på det sätt man skulle vilja. Dessa arbetsvillkor är ett effektivt sätt att tysta socialarbetare som annars skulle kunna ha en betydande position i samhällsdebatten.
Utifrån detta finner vi det magstarkt att som universitetslärare efterfråga kritiskt tänkande socialarbetare som gör sina röster hörda. Skapa bättre förutsättningar för socialarbetare att redan under utbildning utöva sitt kritiska tänkande, och fördela samhällets resurser så att deras röster inte tystas av arbetslivets hårda villkor.
Socialarbetare för social aktion, Göteborg.
- – -
Donning, Lundälv och Larsson svarar på vår debattartikel:
Till viss del stämmer det att Nätverket socialarbetare för social aktion har haft det svårt att få gehör för sina önskemål om att få en mötesplats inom ramen för Göteborgs universitet. Nätverket är fortfarande litet men viktigt. Vi hoppas få höra mer av er i samhällsdebatten. Problemet är att flertalet socialarbetare och socionomstudenter inte orkar eller vill låta sina röster bli hörda. Naturligtvis är det socionomutbildningens uppgift att lära ut ett kritiskt förhållningssätt till kunskapen om socialt arbete. Samtidigt som det är den enskilde studentens uppgift att handla och agera kritiskt till kunskapen. Det kan inte vara utbildningens fel att den stora massan av socionomstudenter väljer bort moment som ligger utanför kursplanernas lärandemål eller på en icke schemalagd tid. Samtal med till exempel inbjudna brukare, samhällsdebattörer väljs bort. Skriva debattartiklar är roligt om de examineras annars är det onödigt. Förbluffande ofta får vi läsa i kursvärderingar att moment som handlar om professionell och personlig utveckling är besvärliga bland annat för att man måste tänka och reflektera själv. Till en viss del kan nog denna inställning förklara tystanden som råder bland socialarbetarna. För det är jobbigt att ta ställning – det gör ont när knoppar brister eller hur det är…
Ylva Donning, Jörgen Lundälv, Per-Olof Larsson
Universitetslärare i socialt arbete, Institutionen för socialt arbete, Göteborgs universitet
- – -
Och som svar skrev vi:
Donning, Larsson och Lundälv efterfrågar i sin ursprungliga artikel socialarbetare som syns och hörs i samhällsdebatten. Vi svarade med att påpeka Göteborgs Universitets roll i att skapa förutsättningar för detta. Vi tycker att Universitet har en betydande roll och att utbildningens lärare, kultur och kursplaner lägger grunden för en socialarbetares möjlighet att tänka kritiskt. Författarna av artikeln verkar helt klart inte dela denna syn och inte heller se universitets ansvar i detta. Om målet är att socialarbetare ska kunna synas, höras och tänka kritiskt, ser vi att man i utbildningen måste ha detta som självklar del i all undervisning. För att uppnå intresse krävs att dessa kritiska perspektiv på allvar integreras i alla kursplaner.
Universitetslärarna menar att socionomstudenterna är ointresserade av kritiskt tänkande, debatter och personlig och professionell utveckling. Vi ser det som självklart att detta beror på en oförmåga hos Göteborgs Universitets lärare att göra dessa delar av utbildningen intressanta.
Donning, Larsson och Lundälv skriver även att engagemang och kritiskt tänkande ska ske på fritiden… Vi tycker att detta är häpnadsväckande, att det tyder på en mycket bristfällig insyn i studenternas livsvillkor. Många studenter jobbar extra, har familj och bor långt bort från universitetet. Trots detta är många socionomstudenter aktiva i olika organisationer på just sin fritid. Vi undrar vad ni lärare på Institutionen för socialt arbete gör på er fritid? Ni om några, borde också känna till socialarbetares höga arbetsbelastning och krävande arbetesvillkor. Att säga att socialarbetare ska ta mer plats i samhällsdebatten utan att se deras tystnad ur ett strukturellt maktkritiskt perspektiv tycker vi är förvånande. Att lärare vid institutionen för socialt arbete förlägger orsaken till stora strukturella problem hos enskilda individers ointresse är mycket oroande!
Vi håller med om att många studenter på socionomstudierna är tysta, men ni som planerar och utför undervisningen är dem som kan och ska ändra på detta. Som människa präglas man av den kultur man vistas i. Detta gäller både på utbildning och i arbetslivet. Och om studenterna nu är så ointresserade, fråga er vad det kan bero på.
Vår erfarenhet är att studenter som är engagerade både oorganiserat på seminarier, föreläsningar, och organiserat i nätverk som SFSA, inte direkt uppskattas för det arbete dom lägger ner. Det om något kan verkligen leda till ointresse och brist på engagemang.
Vi vill slutligen påpeka att arbetsmiljöbarometern (2008) med all tydlighet visar att anställda inom universitetet inte vinner något på att tänka och yttra sig kritiskt. Det var det där med kulturen man omges av…
SFSA – Socialarbetare för social aktion
